Lyssna i din podcast-app
Lyssna i din podcast-app
S1. E1.
Fest på nybyggda Kronborg
Kronborg byggdes av kung Frederik II som en fästning och ett magnifikt slott som kunde fungera som både fristad och festsal för kungen och hans älskade drottning Sophie. De bevarade källorna berättar om slottets vardagsliv och festligheter, så vi kan vara med när Frederik II hade officiella gäster från England och utbringade de berömda kanonskålarna, där slottets tunga artilleri avfyrades varje gång den danske kungen höjde sitt glas och utbringade en skål. Vi kan göra ett fuktigt besök i vinkällaren eller smyga in i kungens privata lustgårdar och genom hans hemliga passage från slottet in i de djupa kasematterna.
S1. E1. fest på det nybyggda Kronborg
19 OKTOBER 2020Möt din värd, Nanna Winther
Nanna Winther är journalist och har varit värd för ett antal historiepoddar. I det här avsnittet samarbetar hon med Poul Grinder, seniorforskare på Nationalmuseet, för att utforska Kronborgs hemligheter.
Fotograf: Karina Tenberg
Du kan bland annat träffa
Poul KvarnSeniorforskare vid Nationalmuseet i Danmark
+45 41 20 61 15Om Poul GrinderPoul Kvarn
- Poul Kvarn
Seniorforskare vid Nationalmuseet i Danmark
+45 41 20 61 15Om Poul GrinderPoul Kvarn
Transkription
Avsnitt 1 - Fest på nybyggda Kronborg
Du känner säkert till Kronborg. Det pampiga gamla slottet som ligger nära Helsingör. Det är Hamlets slott och det är här Shakespeare utspelar sin mest berömda pjäs. Det är här Holger Danske sitter i källaren och tar en tupplur medan han förmodligen ser efter Danmark.
Men det är inte riktigt Hamlets, och Holger Danske är både en mytomspunnen legend och en staty.
I själva verket var Kronborg de danska kungarna och drottningarnas slott, som användes för att injaga skräck och imponera.
Här hölls fester som det talades om i hela Europa. Slottet belägrades och brändes ner.
Den blir skådeplatsen för uppenbart provocerande otrohet, fångenskap, svek och stöld.
I den här podcasten tar vi oss an de verkliga berättelserna som faktiskt ägde rum på Kronborgs slott. Du kommer att få följa med berättaren Nanna Winther och seniorforskaren Poul Grinder[1] Hansen på en resa till Kronborg. En resa där de låser in sig i tornrummet. De går ner i kasematterna, hoppar runt i drottningens sovrum, allt medan de berättar historier som utspelade sig just här i dessa rum på Kronborg.
I det första avsnittet får vi höra om en fest på det nybyggda slottet Så nu står vi i ett hörntorn på Kronborg i detta vackra valvrum från 1580-talet med fönster mot tre världsdelar faktiskt. Så när man står här inne kan man titta in mot Helsingör, och man kan titta upp mot Öresund och ner mot Öresund när man ser utsikten mot Köpenhamn. Ett fantastiskt rum byggt av kung Frederik II, som är lite av en privat tillflyktsort i detta fantastiska och presentabla kungliga slott. Men vad kan det här rummet göra som de andra inte kan? Jag gillar verkligen det här rummet och de liknande rummen ovanför och under i det här karnattornet, som det kallas. Jag gillar dem så mycket för att man kommer in i den privata sfären. Bort från de stora representativa rummen, som ett slott naturligtvis också innehåller. Och ett rum som kungen kunde använda för små privata, mysiga sammankomster och kanske bara för att vara sig själv.
Han kunde sitta och arbeta i sin svarv, som är en sådan där apparat där man kan sitta och slipa trä för att göra dryckeskärl efteråt, och då är det också en hobby.
Det var den sortens sysslor som kungen kunde göra i ett litet rum som det här, och sedan kunde man också, om man ville prata med någon privat... Han kunde bjuda upp dem hit. I de nedre rummen här i tornet finns det en stor köksliknande öppen spis. Man kan värma lite mat och så vidare, och sedan kan man bära upp det och så kan de sitta där själva utan servitörer eller så, bara en och en, så att man kan komma överens om saker och ting.
Ja, för det här avsnittet? Det kan vi säga. Det kommer att handla om varför de byggde slottet överhuvudtaget, vilka vilda fester de har anordnat här. Och då kan man säga att vi har valt det här rummet. Det är lite konstigt när vi pratar om de här festerna, men man behöver också dra sig tillbaka, och det här skulle kunna vara där några av de här köksfesterna hölls. Precis som idag, när man är på en stor fest och den mysigaste platsen att vara på är i köket. Det här är just en sådan köksfest, och det kan man kalla den.
När man hade gått och varit representativ och satt och såg stilig ut i den stora danssalen på slottet och dansade runt, kunde man bara gå och dra någon i ärmen och säga: "Du, ska vi inte gå upp hit till tornet? Då vet vi att jag har ett extra gott vin som jag precis har hämtat från källaren under slottet och vi kan smaka på det. Och jag har också precis fått en riktigt spännande pistol som kommer att ha några fantastiska bilder på den, jag ska visa den för dig. Sedan kan vi försvinna upp hit i avskildhet och få en chans att prata med varandra på ett annat sätt.
Låt oss gå tillbaka till början med Fredrik II. Vem är han och varför låter han bygga det här slottet? Vi tänkte att det var bäst att få det ur vägen först.
Jo, det kan vi göra, för han var ju en dansk kung som föddes 1534, son till en hertig nere i Schleswig-Holstein. Så man kan inte vara helt säker på om hans far verkligen ville bli kung av Danmark. Men han blev kung. Han hette Christian den tredje, och Frederik växte upp som son till det danska kungaparet och hade alla möjliga privilegier och så vidare. Han hade det bra, men han hade också en del problem, för när han började skolan tyckte de att han var otroligt dålig på att läsa och skriva. De här bokstäverna fungerade inte riktigt för honom, och det förstod man inte alls på den tiden. Ingen insåg att det fanns något som hette dyslexi. Så han hade inte så roligt i skolan, för han fick stryk när läraren tänkte: Lata pojkar. Du kan inte heller göra det, nu byter du om bokstäverna igen. Men det var det ingen som förstod, han förstod inte själv vad som var fel. Så de akademiska ämnena var kanske inte de mest framgångsrika. Men då måste man kompensera på andra sätt och därför kunna utmärka sig på alla andra områden som ryttare, som svärdskämpe och allt det som man var tvungen att kunna när man utbildades till kung.
Föräldrarna hade fått idén att pojken kanske inte var så smart eftersom han inte kunde läsa och skriva så bra, så det var faktiskt en lättnad för honom när han som ung man fick resa till Tyskland, där han träffade några släktingar nere i Sachsen och gick på alla möjliga stora sammankomster för europeiska prinsar. Och det visade sig att han klarade sig ganska bra. Han hade faktiskt förmågan att prata med människor och skapa goda personliga kontakter som skulle komma till nytta senare. När han återvände till Danmark var det med ett nytt självförtroende och en känsla av att "jag faktiskt kan göra det här bra". Det var skönt att han hade klarat det. Strax efteråt dog hans far och han blev kung av Danmark. Och det var också oväntat tidigt, så han hann aldrig gifta sig. Så jag var ungkarl på den danska tronen. Och av politiska skäl försökte de naturligtvis hitta någon som han kunde gifta sig med och så vidare. Det var något man var tvungen att vara glad över. Men nu var jag bara den lilla men i Frederiks fall hade han förälskat sig i en föräldralös dansk adelsdam, Anne Hardenberg.
Och ingen utom han själv tyckte att det var en bra idé, för alla de danska adelsmännen tänkte: Varför skulle Hardenberg plötsligt bli släkt med kungafamiljen? Och kungafamiljen sa: Det är helt enkelt slöseri med ett bra kungligt bröllop att gifta sig med en så fullständigt obetydlig dansk adelsdam. Du borde gifta dig med en hertiginna eller en prinsessa eller något, så att du kan få några bra politiska kontakter. Så det gick inte så bra, men han fortsatte i många år att ha denna dröm om att gifta sig med Anne Hardenberg. Det varade så länge att det förekom en hel del intriger och manövrerande bakom kulisserna för att få honom att ge upp henne och hitta en riktig maka. Och han lyckades till slut, såvitt jag kan minnas. Men det var inte det enda han ägnade sig åt - det var inte att stirra på Anne Hardenberg. Han var ju kung och var inblandad i ett sjuårigt krig mot Sverige på 1560-talet, som slutligen tog slut 1570. Vid den tidpunkten i det långa kriget hade kungen fått nog av all krigföring, så vi var tvungna att fokusera på andra områden där vi kunde göra Danmark till en stor och erkänd stat. Ett av sätten att göra det var att stödja konst och vetenskap, till exempel genom att stödja den danske astronomen och vetenskapsmannen Tycho Brahe och ge honom tillgång till ön Hven i Öresund. Vi kan nästan se den, eftersom vi står här.
Och det folk måste förstå är att vi befinner oss hur många meter ovanför marken?
Ja, vi är högt uppe i skyn, i ett torn. Vi kanske inte kan se Hven från det här tornet, men det kan man från andra fönster i slottet. Det är faktiskt så det är, sa kungen själv när han överlämnade Hven till Tycho Brahe, när han hade ett möte med Tycho Brahe och sa: "Häromdagen när jag stod upp i det nya slottet som jag bygger här i Helsingör såg jag den lilla ön ute i Öresund, så jag tänkte att det var något med att du en gång sagt att det skulle vara en bra plats att bygga ett observatorium på. Så nu vill jag erbjuda er att jag överlämnar den här ön till er. Det är här Kronborg kommer in i bilden. Han stod på Kronborg och tittade ut över sundet. Sen fick han den lysande idén att få Tycho Brahe att komma dit. Så han stödde vetenskapsmannen Tycho Brahe, och han stödde också konstnärer av olika slag, som naturligtvis arbetade för kungen. Ett sätt att stödja konst och liknande var att bygga något vackert, och det är här Kronborg kommer in i bilden, för Frederik II bestämde 1574 att det skulle bli ett fantastiskt renässansslott.
Det fanns redan ett gammalt slott där, och folk var också återvinningsmedvetna på den tiden, så man rev inte bara det gamla slottet. Istället byggde man det nya slottet genom att klistra det ovanpå det gamla och fylla ut mellan de befintliga byggnaderna. På så sätt fick man ett stort, vackert renässansslott som finns kvar än idag, och som vi står i. Men om man går runt inne på Kronborg kan man här och där se rester av det gamla medeltida slottet som fanns här tidigare.
Men varför skulle han bygga den? Ett är att stödja konsten, men det kan inte vara det enda skälet. Det finns också den militära delen av det, och så finns det också den här grejen med konsolerna.
Ett slott som Kronborg måste vara både en stark fästning och ett fantastiskt vackert slott som kunde imponera på alla som kom på besök. Det där med fästning beror inte minst på att det ligger där det ligger. Det vill säga med Öresund precis utanför, för det var här Öresundsavgiften togs ut. Det innebar att alla fartyg som seglade förbi var tvungna att betala till den danske kungen för att få segla förbi, och alla pengar gick direkt ner i den danske kungens fickor. Det var en bra affär som ingen annan. När Frederik II byggde Kronborgs slott här sa han att det inte kostade Danmark någonting alls.
Jag betalade allt själv, men det kunde han lätt säga eftersom han fick alla pengar från Øresundstolden.
Så det var inte så, jag vet inte om de kallade det "staten" på den tiden. Men det var för kungen personligen, tullen. Ja, tullen gick direkt i kungens egna fickor, och jag betalade den, för det kom tusentals fartyg varje år, och de betalade alla, vilket gjorde den danske kungen till en mycket, mycket rik prins. Det var därför de hade råd att bygga ett så magnifikt slottskomplex som Kronborg.
Hur lång tid tar det att bygga den här?
Det tog ungefär 11 år. Men det beror också på att han ändrade sig under byggandet av slottet. Han började nämligen med att bygga det lite lägre än vad det är idag, med röda tegelstenar med vita ränder. Och när han hade byggt det och det var mer eller mindre färdigt, vilket inte tog mer än 3-4 år, ångrade han sig lite och tänkte: "Det ser för mycket ut som de herrgårdar som adelsmän har runt om i Danmark. De är också röda med vita ränder och lite gavlar och så. Vi behöver något som säger att det här är kungligt, något som är på en högre nivå, och så bestämde han sig för att alltihop skulle kläs i sandsten som ett vitt slott, som det är idag. Sedan höjdes alla flyglar med en våning och extra spiror och torn och allt möjligt byggdes till, inklusive det torn vi står i idag. Han hade tidigare haft ett lägre torn med sitt fyrtorn, men nu byggdes det ännu större och ännu vackrare. Och det var det som stod färdigt 1585.
Nu är det färdigt, så kommer han att ha sin drottning där när det är färdigt, eller är det då hon kommer in i bilden?
Jag nämnde Anne Hardenberg tidigare, som han var förälskad i. Men när vi kommer upp efter krigen mot Sverige 1571 eller så, så tvingas han inse att det aldrig kommer att gå med Anne, och så böjer han sig och säger Jaha, då får vi väl hitta någon som jag kan gifta mig med. Och så presenterar man några olika alternativ för kungen. Det fanns en prinsessa från Preussen, och hon skulle komma till Danmark på besök så att kungen kunde träffa henne personligen.
Han hade förmodligen fått en målning av henne för att se om hon såg någorlunda vacker ut. Det var det han alltid ville, Fredrik II, att man skulle kunna se den person man skulle gifta sig med. Det fanns faktiskt ett brev som han hade skrivit till en av sina befälhavare, en tysk som hette Günter, som hade sagt något till kungen om varför han ville ha sådana bilder av dem han skulle gifta sig med. Och då svarar Fredrik II Günter: Om jag hade tänkt hålla mitt äktenskap på samma sätt som du gör, skulle det inte spela någon roll hur hon såg ut. Men han hade naturligtvis också insett att han ville ha någon som han tyckte om. Han skulle vilja se hur hon var i verkligheten. Prinsessan av Preussen var ju den han hade att titta på.
Den levde inte riktigt upp till målningen, men istället för det..,
Det är som Tinder idag, där folk har en profilbild.
Det var som en profilbild, bara målad av en skicklig målare, som måste skickas i förväg. Men mitt i detta möte fanns det också andra, en familj från Meklenborg i norra Tyskland, inklusive hans 14-åriga kusin Sofie, eftersom Sofies mamma var syster till Frederiks far.
Så det var lite av en dansk koppling. Det var därför hon var där, så att familjen kunde komma upp och hälsa på samtidigt. Och så var det också något som sa bang eller vad det nu stod. I vilket fall som helst blev han vilt förälskad i Sofie. Och nu när hennes föräldrar också var där var det lätt att ordna med trolovning direkt och göra lite arrangemang, så alla drog en lättnadens suck. Kungen hade äntligen hittat en värdig hertigdotter, och till och med lite familj. Det var mycket bra. Och så gifte han sig med Sophie, och hans halvfarliga skrupler mot sin tidigare flickvän Anne Hardenberg. Han tror inte att han kan gifta sig förrän han har gjort upp med Anne Hardenberg. Han ville träffa Anna och förklara situationen, men de andra ville inte veta av det. Nu skulle det handla om Sofie. Men så var det Sofies mamma som faktiskt träffade Anne Hardenberg och pratade med henne. Men av en del brev framgår det att det var för att det gick bra. Och i ett brev som Anne Hardenberg skrev till en av sina vänner framgår det faktiskt att hon inte har känt sig så glad på många år, så hon tyckte nog att den kungliga uppmärksamheten hade varit lite av en börda under alla dessa år.
Hon blev äntligen av med honom!
Kanske insåg hon bättre än kungen att detta aldrig skulle hända. Och sedan ordnades det naturligtvis så att hon också skulle gifta sig. Hardenberg fick en rik adelsman. Hon kan ha haft en hemlig pojkvän under en lång tid.
Det är förstås inte säkert att hon gjorde det, för det kan man inte veta. Men förmodligen gjorde hon inte det. Men det har varit en alltmer låst och omöjlig situation med kungen.
Men så gifte han sig med sin 14-åriga kusin Sofie, och man skulle kunna tro att det aldrig skulle gå. Men det visade sig att han var 38 år gammal när de gifte sig. I våra ögon är detta helt enkelt skäl för separation här på asylcentret. Men så blev det inte. Faktum är att han blev väldigt förtjust i Sofie, som han alltid kallade henne, och vi får intrycket att hon blev förtjust i honom också, så de var ganska nära i sitt äktenskap.
Fram till kungens död 1588.
Okej, 1988. Men han kunde fortfarande ordna vilda fester? Det är drottningen, Sofie, som ordnar vilda fester.
Faktum är att han var så förtjust i Sophie att när han byggde Kronborg här tänkte han först kalla det Sofienborg, uppkallat efter henne, eftersom han tänkte mycket på att bygga det för henne. Hon kommer att få det riktigt trevligt här och verkligen njuta. Vi kommer naturligtvis båda att ha det trevligt här på Kronborg eller Sofienborg. Sedan ångrade han sig när han hade valt att skriva att han hade tänkt kalla det Sofienborg.
Så han tänkte, nej, vi måste kalla det något lite mer representativt, som kanske också genom tiderna, där folk kommer att undra varför det egentligen heter Sofienborg... Så därför blir det Kronborg och han betonade att nu kunde folk inte längre kalla det Krogen, som det gamla medeltida slottet hade kallats. Nu skulle det heta Kronborg. Om någon ändå skulle våga kalla det Krogen skulle de få böta en god oxe för att ha använt fel namn,
Det var ett riktigt stånd, och han kunde inte leva upp till det heller, för fjorton dagar efter att han hade bestämt att det skulle heta Kronborg dikterade han ett brev om att några byggmaterial skulle läggas på kroken. Så det slutade med att han själv kallade det för det gamla namnet, han hade inte vant sig vid det, vilket bara visar hur förtjust han var i Sophie, och det här slottet var också tänkt att vara en miljö som skulle vara presentabel och en bra plats att vara på för dem båda, både vid fester och privat, och därför var det också inrett med stora, vackra festsalar, där gäster från utlandet och från Danmark kunde samlas för fester och sammankomster av det slaget. Och det mest grandiosa rummet av alla var den 62 meter långa danssalen som fortfarande finns kvar på slottet. Ett enormt rum som är en mycket stor festsal.
Men det är så det skulle vara när det var många gäster här, och då kan man sitta och äta där. Och så skulle det vara skådespelare, jonglörer, musiker, utan tvekan musiker hela tiden. Vi tror att det förr fanns en balkong där musikerna satt på pelare och gick upp under taket, där de satt och spelade. Och sedan runt väggarna. Där fanns gobelänger med bilder av alla danska kungar genom historien, det vill säga när historien går tillbaka ända till den legendariske kungen Dan, som naturligtvis gav sitt namn till Danmark, och sedan massor av kungar som man kunde läsa om i den gamle medeltidsförfattaren Saxo. Och sedan fram till Frederik II själv, så det var totalt 100 kungar som fyllde alla väggarna. När man som utlänning kom på besök till slottet kändes det överväldigande att komma in i rummet och se kung på kung på kung på kung på kung på kung, så nere i slutet fanns bilden av Fredrik II själv. Kanske stod han där i verkligheten tillsammans med Sofie och hälsade henne välkommen. Man kände sig tillräckligt hänförd och tänkte att vi har verkligen kommit till ett gammalt och mäktigt rike. Så de hängdes upp när det var finare fest, till exempel på slottet och man hade dem runt sig när man åt. När man uppträdde på det sättet och när man sedan dansade, för det kallades danssal, spelade musikerna den typ av dans som man dansade på den tiden.
Det förekom också en del kvadrildans, där man dansade flera tillsammans och bildade olika formationer. Så det är lite som de människor som kan alla Lancier. Det påminner lite om det. Det är naturligtvis en helt annan typ av musik, men det är något där man bugar och dansar runt och tillbaka igen med ansiktet mot varandra. Det finns också invecklade danser av olika slag, som man naturligtvis kunde göra. Det var en del av den allmänna uppfostran att man skulle dansa på det sättet. Och under måltiden och under dansen och så vidare dricks det en hel del, för det var en del av den danska festkulturen på den tiden. Och lustigt nog är det så än i dag. Redan på medeltiden var danskarna ökända för att dricka mycket. Så var det också under renässansen, då man kunde dricka mycket, och det var faktiskt lite av ett ideal för en riktig kung av Danmark, och Frederik den 2:a levde upp till det, att man skulle kunna dricka mycket. Under hela kvällen, helst dricka alla andra under bordet. Och nästa morgon klockan fyra hoppade man upp ur sängen, satte sig på hästen och gav sig ut på jakt eller vad man nu hade för sig. Det har inget med baksmälla att göra.
Den sanne kungen, han kunde göra allt.
Så det var en mycket talande episod som berättades av en dansk adelsman vid namn Sigurd Gruppe, det var 1588, på resa genom Europa. Han var i Wien, åtminstone i Österrike, och satt på en österrikisk krog med någon som han hade träffat där. En österrikisk adelsman drack naturligtvis på en österrikisk krog i Österrike.
Sedan sa österrikaren att han lärt sig att dricka av den danske kungen Frederik II, som besökte Danmark eftersom han visste hur man hanterade sådana koppar. Men sedan är det intressanta att han sa: "Jag skulle dö för en sådan kung", säger han. Det visar att det här är idealet. Han är en man, och det är den sortens kung man vill ha. Inte en av de där små bleka som vinglar runt i ett hörn. Man måste verkligen vara någon som bara kan omfamna livets kvaliteter, och det är så det är.
Frederik II kunde också göra detta. Men det har också gett honom ett något oförtjänt rykte eller eftermäle, eftersom predikningarna vid hans begravning förklarar alla de utmärkta egenskaperna för prästerna. Om han bara hade kunnat - det sägs ofta att om han hade kunnat avstå från skadligt drickande skulle han ha levt många fler goda dagar. Det är inte riktigt så att det är detta som de betonar, men det är inte riktigt vad de säger. De säger att om han inte hade haft alla representativa skyldigheter och alla de saker som innebär att man dricker så mycket, så hade han kunnat ha många fler bra dagar. Så det var inte för att han var en alkoholiserad suput som satt här uppe i vindsrummet där vi nu står.
Men det var en del av kulturen, och han levde i högsta grad upp till den, liksom hans son Christian IV.
Kanske lite för mycket.
Det kan ha varit många saker på vägen, men det var verkligen inte drickandet som dödade honom, som vissa trodde, på grund av uttalandena i begravningspredikan, historiker har senare ibland trott att så var fallet. Men det var det inte. Det var någon form av lungsjukdom som han hade lidit av under de sista åren av sitt liv.
Ni kan också säga, med den kultur som ni just nämnde här, och den här adelsmannen, som ni säger är en kung som jag skulle dö för, kan ni inte plötsligt säga, nej killar, jag är med på vagnen. Håll dig till karaktären, okej.
Och så har vi en riktigt begåvad, om än dyslektisk, men det spelar ingen roll, riktigt begåvad kung, som verkligen brann för byggnation, tror jag att ni beskriver. Kakel och sten och allt möjligt, och han var väldigt hängiven detta.
Han kom ihåg från Skanderborgs slott att det fanns timmer som vi kunde använda på Kronborg, och där måste man lägga teglet, och han var en riktigt skicklig kung. Nåväl, saken är den att dyslexi är ett handikapp när det gäller att skriva. Men det är inte ett tecken på någonting, tvärtom, att du inte är begåvad eller något sådant. Det är bara de praktiska färdigheterna. Det hindrade honom inte när han var kung. För det fanns gott om brev från Fredrik II som han dikterade för sin skrivare, för om man hade en skrivare var det förstås bara att gå runt och säga vad han behövde skriva ner, och det var så det gick till. Så det finns bara ett fåtal brev från Fredrik II som han skrev själv, eftersom han tyckte att han var så dålig på att sätta ihop breven. Men det finns tusentals brev där han dikterade saker och ting och fall och beslut, beslut.
Inbjudningar till fester.
Det är så gulligt som du bjöd in till fest på den tiden, du bjuder in folk att komma och göra dig lycklig med mig. Det är trevligt att göra sig själv lycklig med någon. Det gillar jag verkligen.
En del av dem som kom var faktiskt britter, eftersom Danmark behövde kontakter med den dåvarande drottning Elisabeth av England. Och så kom de officiella delegationerna och togs emot här på Kronborg. Det måste vara festligt. Redan från början. Så naturligtvis hälsades de med en kanonsalut när de seglade in i Öresund. Sedan hälsades de välkomna med salut med kanoner på vallarna, och sedan gick de in i slottet och kungen tog emot dem. Ofta på ett avslappnat sätt, men naturligtvis med någon form av form, eftersom jag gav dem en enorm trofé, som de drack ur tillsammans.
På den tiden kallades det för välkomst, själva bägaren kallades för välkomst, som kungen tog en stor klunk ur och sedan skickade vidare till sina gäster. Sedan gick de runt i tur och ordning. Alla drack ur samma bägare, för det signalerade att vi håller ihop och att det finns en god stämning mellan oss. Det skulle inte vara möjligt i tider av corona. Men det var en bra symbol för samhörighet och ett sätt att börja och knyta an redan från början. Sedan var det naturligtvis måltiderna i stora salen eller i de andra mindre salarna, som kanske var lite mysigare än danssalen, där man kunde bli serverad av servitören som kom med fina rätter. Även de så kallade skuerätterna, som inte gick att äta, men som var jättefina. Man hade ju både och, så skurerätterna var ofta uppbyggda med en träkärna med ett klädesplagg, som fasaner och vildsvin. Något som såg ut som ett riktigt vildsvin och fasaner på bordet. Och så hade man det man kunde äta, som man sedan bar runt bordet. Och naturligtvis fanns det mycket att dricka och vin. För festliga tillfällen fanns det tillräckligt med vin. Till vardags var det öl som gällde. Men när kungen hade framstående gäster var det vin som gällde. Och det som särskilt imponerade på de engelska gästerna på Kronborg var att kungen hade så kallade kanonskålar. Det betyder att när den danske kungen sa: "Nu vill jag utbringa en skål för drottning Elisabeth av England, som ligger mig varmt om hjärtat. Då gavs en signal till fyrvaktaren, som stod på bastionerna vid kanonerna, och när kungen skålade för skeppet och blåste i sin trumpet avfyrades alla slottets kanoner.
Sedan rasslade fönsterrutorna och man drack ett glas vin. När det hade gått fem minuter sa han, ja, jag tycker att vi ska skåla för Lord Willeby, länge leve. Sedan gick kanonerna av, och det var något som gjorde intryck.
Faktum är att denna märkliga danska sedvänja har blivit så populär i Europa. Så den fanns med i Shakespeares pjäs Hamlet, som utspelar sig i Danmark. Och det är inte för att Shakespeare - jag tror inte att han själv var på Kronborg, men han hade skådespelare i sin trupp som hade uppträtt för Frederik II på Kronborg, och han hade hört talas om det, och när han hörde talas om att göra kanonskålar inkluderade han det i Hamlet. Den danske kungen gör en kanonskål under pjäsen.
Den har helt enkelt tagits med i Hamlet.
Ja, han vill ha lite lokalfärg. Huvudpersonen i Hamlet har också konstiga namn som Claudius, vilket inte låter särskilt danskt, men det där med kanonskålarna var något som vilda och konstiga danskar gör. Så vi måste ha med det i pjäsen. Och i början av pjäsen står det också att den utspelar sig på slottet Helsingör. Ja, bara slottet i Helsingör, så det står inte ens Kronborg, men det är vad det är.
Det finns med för att Shakespeare kände till slottet, liksom alla möjliga andra européer. Så om något skulle utspelas i Danmark, var skulle det då ske? På Kronborg, naturligtvis, eftersom det var europeiskt berömt.
Och varför var det så berömt? För att det han byggde åt Frederik II är stort, vackert och imponerande. Det här är de vilda festerna. Nu pratar du om engelsmännen. Men det är likadant över hela Europa, att man har dessa...
Det var inte bara engelsmännen, för det finns också berättelser från till exempel tyskar, olika människor som kommer på besök och upplever samma sak. Denna blandning av avslappnad gästfrihet från kungens sida och sedan samtidigt de stora festligheterna, där de också inkluderade fyrverkerier, särskilt lite senare under Christian IV. Vi har beskrivningar av några enorma fyrverkerikonstruktioner här nära Kronborg, där de byggde en hel turkisk fästning, och som bakgrund fylld med raketer och bomber. Fyrverkeriet pågick i flera timmar, med stänk och smällar och smällar, och massor av statister deltog i en fingerad attack mot slottet, så det var skottlossning och smällar. Men det har också varit en del av festligheterna. Glädjen med fyrverkerier.
De har tjänat en del pengar och när Frederik dör tjänar Sophie, hans Sophie, också en hel del pengar. Så, som jag förstår det, är det som om hon håller tre stora bröllop precis i kölvattnet av hans avgång, höll jag på att säga.
Det berodde på att Sophie också var dotter till en hertiginna, och hon betonade vikten av att ha en fin familj. Och när ens döttrar skulle gifta sig måste det ske enligt regelboken. Så de ordnade bröllop för två av sina döttrar strax efter kungens död. I båda fallen togs det ut en bröllopsskatt i Danmark, så alla danskar betalade en skatt för att arrangera bröllopet. Men kungens råd, de som styrde tillsammans med kungen, tänkte sig nog att de kunde få lite av intäkterna och inte behövde lägga alla pengar på festen. Sofie säger att allt måste spenderas för att det ska bli så vackert som möjligt. Så det finns en del riktigt imponerande fester med allt man kan önska sig i silverglänsande kostymer översållade med guld och all lyx man kan tänkas ha.
Så Fredrik II lämnar faktiskt efter sig ett rike som går ganska bra och har ett stort rike som är rikt.
Det är därför det inte finns några problem, för de har gott om pengar i kassan, kungafamiljen och landet som helhet har också återhämtat sig väl från krigen mot Sverige. Så nu är det faktiskt ett väldigt rikt och välfungerande land som han kan föra vidare till sin då mycket unga son Christian den fjärde, som bara var 11 år när hans far dog.
Han blir faktiskt kung vid 11 års ålder, eller hur?
Ja, men det är vad de kallar den utvalde kungen. Så i verkligheten skickades han till skolan. Och så var det fyra adelsmän som skötte allt det praktiska. Detta i hård konkurrens med Sophie, som gärna hade velat ge råd lite mer än hon gjorde. Framför allt för att ge sina barn bra äktenskap och bra mark som de kunde tjäna pengar på. Hon var mycket mån om sin familjs ekonomiska intressen i sin politik, men hon var inte att leka med, för den lilla 14-åringen som hade kommit till landet som dansk drottning visade sig vara en mycket begåvad och effektiv kvinna som blev en av de rikaste i Nordeuropa under sin långa änketid. Så hon ska verkligen inte underskattas. Hon var den som hade så mycket pengar att det var hennes förmögenhet som räddade Kristian IV när han som vuxen man besegrades i trettioåriga kriget. Hon hade så mycket pengar att hon kunde se till att Danmark inte omedelbart gick i graven, och det var förmodligen mycket klokt av henne att på ett tidigt stadium inse att Kristian var en fullständig slarver. Men han växte inte upp här. De reste runt, men Christian den fjärde har spenderat...
Han har också varit här. Vi har några väldigt fina, vi har en stilbok där han gick i skolan på Kronborg och en del av övningarna i stilboken var att skriva latin. Och sedan fick man skriva små encyklikor om ämnen som intresserade en. I alla fall skriver han i en av dessa encyklikor att häromdagen kom min far, kungen, ner till oss när vi arbetade i salen här på Kronborg, och han tyckte att de alla skulle få lite mer frisk luft. Och jag borde också gå upp på vallen och göra något, och min lärare kanske inte tror på det", skriver han. Men kungen har sagt det, skriver han i freestylen. Så kanske kan han gå och leka på bastionerna med sina skolkamrater.
Men samtidigt får man en glimt av Frederik den andre som far. Han var den presentabla som kunde göra allt det man behövde vara, men samtidigt var han en enormt kärleksfull familjefar, man får intrycket av att han dyker upp och intresserar sig för sin son om de behöver lite frisk luft. Det finns också några mycket söta små anteckningar. Han måste skriva en kalender, bara en tryckt kalender, där han kunde skriva några mycket korta saker, men du får några glimtar av fadern där han skriver: Idag mätte jag mina söner. Du har varit inne och satt små streck på dörrkarmen någonstans i slottet, och så ser du hur lång Christian har blivit och du är glad för dina pojkar. Och så är han glad för Sofie, för i de där kalendrarna skriver han alltid att idag åkte jag till Skanderborg och min Sofie var med mig, eller min Sofie var i Kolding och jag var i Skanderborg. Varenda dag skriver han var Sofie är och var hans barn är. I dag åt jag med min Sofie och två av våra döttrar i skogen.
Då är du på en picknick,
Men det är väldigt roligt, för på något sätt var vi väldigt mycket med på festerna. Men när Frederik II någonsin skriver om festerna är det egentligen mer om sitt dagliga liv som han skriver om.
Det är de vardagliga sakerna han skriver om. Festerna är mer något man bara måste göra.
Vi känner bara till dem från de människor som kommer hit, och det finns också en i din bok där en källa säger att han var tvungen att sitta vid bordet i sex till åtta timmar.
Ja, det var de här stora måltiderna där det hela tiden kom in rätter som skulle rostas, så det var inte så många av gästerna som skulle skrivas. När han var där kunde de knappt gå hem själva för att de hade druckit för mycket på vägen. Men det var i alla fall vad som ingick i de stora festerna.
Det var speciellt i Danmark. Det är speciellt i Danmark eller i Nordeuropa, men danskarna hade ett rykte om sig att göra det och det var inte utan anledning. Och vi har fortfarande ett rykte om det. Så vi måste bara erkänna att det var en del av firandet.
Men det för mig tillbaka till verkligheten i det här rummet som vi befinner oss i. Man kan säga att Fredrik den andre var tvungen att uppträda som ett partylejon.
Men det kanske också var en anledning till att han prioriterade de här rummen, och det här har varit hans rum där vi står. Vad kallar vi det här tornrummet?
Det kallas för Kungens karnevaliska torn.
Ett burspråk är ett fönster som hänger på utsidan av ett hus och tornet hänger ut på hörnet av Kronborg. Därför kan man se tre sidor från fönstren.
Titta, här är Helsingborg i förgrunden.
Vi kan blicka ner på Flaggbastionen. På den tiden hette den Strandbastionen, där kungen också hade ett lusthus i slutet av bastionen. Och så kan vi blicka norrut upp mot Öresund. Fartygen var tvungna att segla när de färdades norrut. Det här är till utgången. Härifrån kan man se upp till kungens lustträdgård. Det finns fortfarande en hel del träd som nu kallas Marienlyst slott, som ligger vid kungens lustträdgård. Det var svårt att skapa en magnifik trädgård i en fästning där det fanns bastioner runtomkring. Så det var därför man anlade trädgården där uppe. Och sedan var det ungefär en kilometer upp, men man kom snabbt dit. Man kan inte se den eftersom det finns en massa hus byggda framför den. Men det finns ett lustslott som heter Marienlyst, och i mitten av Marienlyst ligger Frederik II:s Lysthus, som heter Lundehaven. Det finns naturligtvis fortfarande kvar.
Den byggdes i slutet av 1760-talet,
Det var bara fester, fester, fester i lusthuset, lusthusets trädgård.
Och återigen, det var förmodligen en plats där man, som i det här rummet, kunde dra sig tillbaka igen.
Sedan kunde man gå ut och utöva lite olika typer av sporter, och det fanns ett ridhus och andra bra saker där ute, så det var också något man kunde göra.
Några av de häftigaste festerna har varit här uppe.
Det tycker i alla fall jag, vad som har varit roligast är svårt att säga.
Jag tycker att det har varit väldigt roligt, också för att det har varit bra underhållning och duktiga underhållare som har uppträtt på de här slottsfesterna.
Och som kunde resa längre bort och prata om några av dem som har varit där, som sedan kan berätta för Shakespeare om vad som hände.
Hur det hände. Det kan inte ha varit ett skådespel. Ingen talade engelska på den tiden. Praktiskt taget inga danskar. Men det var mycket ovanligt. Alla talade tyska. Och så var det någon som kunde lite franska. Men engelska var ett märkligt främmande språk. Så hur det egentligen gick till när kungen fick besök från England, så måste det ha funnits en tolk om de inte försökte tala latin, men de var nog inte så bra på det, för hans latinlektioner var svåra. Så det måste ha varit svårt, men de lyckades.
En fest med tolk, så varför inte.
De har nog klarat sig på nåt sätt. Eller så var det kanske bara en enda..., tolken kanske inte bara var en underordnad. Det fanns en del danska adelsmän som hade den breda utbildningen och kunde många olika språk. De kunde vara en del av sällskapet, och man skulle nog komma på det.
Ja, kanske tolkat på ett lite diskret, festligt sätt.
Jag tror det.
Vad det brittiska sändebudet säger.
Engelsmännen rapporterar nämligen att den danske kungen hade sagt att om han inte hade varit lyckligt gift så hade han gärna velat gifta sig med den engelska drottningen Elizabeth eftersom hon alltid hade legat honom varmt om hjärtat.
Jag tror att han redan har varit lite berusad.
Det kan mycket väl vara fallet. I själva verket hade han i sin ungdom försökt sig på att uppvakta Elisabet av England.
Som en del av alla dessa manövrer för att hitta ett politiskt fördelaktigt parti. Inte för att han var intresserad. Det blev aldrig nåt av det heller. Hon gifte sig aldrig, Elizabeth. Hon förblev ogift, för då kunde hon fortsätta att regera utan att några män lade sig i någonting.
Hon älskade att bli uppvaktad av alla möjliga friare. Så det var många som försökte, och Frederik var en av dem vid den tiden. Men senare, när han satt här som kung och var lyckligt gift med Sophie, hade han ett mycket gott förhållande till Elisabet. De utbytte gåvor av olika slag av engelska jakthundar och hästar.
Det var också det här med att hålla ihop...
Det var precis så det såg ut. Det är också därför som de engelska delegationerna kommer. De är förtjusta i Strumpebandsorden, Order and the Guarder, en mycket fin engelsk orden som fortfarande finns kvar. Den skulle överlämnas här på Kronborg. Det var ett av de tillfällen då det var festligheter. Och kungen hade varit orolig i förväg eftersom Garterorden har en symbol som föreställer S:t Göran och draken, som egentligen var ett katolskt helgon.
Det är därför kungen inte vill bära den medaljongen, så han var tvungen att se till att han inte behövde bära hela dräkten när han blev riddare av Strumpebandsorden. Det förhandlades fram och festligheterna kan hållas här.
Men vi måste avsluta med att fundera på när vi vet något om när det är sista gången som Frederik II faktiskt är här på Kronborh, för de bor inte här permanent, man bor inte någonstans permanent över huvud taget.
Han var där under en mycket lång tid när slottet stod färdigt 1585, 1586, men året därpå 1587 var han bara där en vecka.
Han tillbringade sedan tid på andra håll i Danmark och 1588, det år han dog, var han på väg till Kronborg, men kom aldrig fram. Han hade bott nere i södra Jylland. Sedan reste han över Fyn på väg till Kronborg, men han hann bara se Antvorskov utanför Slagelse, som var deras slott. Då blev han så sjuk att han var tvungen att lägga sig ner där. Men han kom aldrig fram till Kronborg. Sedan dog han påsken 1588. Men högtiderna fortsatte under Christian 4.
Detta var bara en liten del av Kronborgs historia. En liten titt in i historien om Danmarks största renässansslott. Slottet har gått igenom en hel del vilda saker under de år det har stått där Danmark nästan kysser Sverige på foten. Det finns inte längre någon anledning att tro att Kronborgs kanoner kan skjuta ut fartyg i Öresund eller användas för att hålla fester för Europas kungligheter och adel, där de avfyras varje gång någon säger skål.
I gengäld har vi nu ett slott fullt av berättelser vars ekon vi fortfarande kan höra