Lyssna i din podcast-app
Lyssna i din podcast-app
S1. E3.
Slaget om Kronborg
År 1658 belägrade en stark svensk styrka Kronborg för att inta den danska fästningen. Slottet hade gott om vapen, krut och mat, men det var bara bemannat med 300 man och situationen underlättades inte av en ledarskapskris. Slottets tidigare befälhavare, Carl Brunow, hade strax före det svenska anfallet degraderats till andre befälhavare och ersatts av den försupne men skicklige översittaren Poul Beenfeldt. Varken Brunow eller hans gamla besättning gillade detta. För att fullborda ledarskapskrisen fanns det också en civil chef på slottet, Christoffer Bille. Medan striderna rasade runt slottet enligt krigets alla regler, sjöd intrigerna bakom slottets bastioner. Det var en strid som inte bara handlade om krut och kulor, utan också om moral, psykologi och påtryckningar.Programledare: Nanna Winther och Poul Grinder-Hansen, Senior Researcher.
S1, E3. Slaget om Kronborg
19 OKTOBER 2020Möt din värd, Nanna Winther
Nanna Winther är journalist och har varit värd för ett antal historiepoddar. I det här avsnittet samarbetar hon med Poul Grinder, seniorforskare på Nationalmuseet, för att utforska Kronborgs hemligheter.
Fotograf: Karina Tenberg
Du kan bland annat träffa
Poul KvarnSeniorforskare vid Nationalmuseet i Danmark
+45 41 20 61 15Om Poul GrinderPoul Kvarn
- Poul Kvarn
Seniorforskare vid Nationalmuseet i Danmark
+45 41 20 61 15Om Poul GrinderPoul Kvarn
Kronborgs hemligheter 3
Slaget om Kronborg
Du känner säkert till Kronborg. Det pampiga gamla slottet som ligger nära Helsingör. Hamlets slott. Det är där Shakespeare satte upp sin mest kända pjäs. Det är här Holger Danske sitter i källaren och tar en tupplur medan han förmodligen ser efter Danmark. Men det är egentligen inte Hamlets, och Holger Danske är både en mytomspunnen legend och en staty.
I själva verket var Kronborg de danska kungarna och drottningarnas slott, som användes för att injaga skräck och imponera.
Här hölls fester som det talades om i hela Europa. Slottet belägrades och brändes ner. Det blev skådeplatsen för flagrant och provocerande otrohet, fängelse, svek och stöld.
I den här podcasten tar vi upp de verkliga historier som faktiskt utspelade sig på Kronborg.
Följ med berättaren Nanna Winther och seniorforskaren Poul Grinder-Hansen på en resa till Kronborgs slott. En tur där de låser in sig i tornrummen, går ner i kasematterna, hoppar runt i drottningens sovrum, allt medan de berättar historier som ägde rum just här i dessa rum på Kronborg.
I det tredje avsnittet får vi höra om slaget om Kronborg.
Jag kan se en färja, det är Helsingør-Helsingborg-färjan, och vi kan i princip se hela Helsingør.
Vi har en bra överblick eftersom vi är uppe i kanontornet. Det som en gång var kanontornet. Senare fick det andra namn, telegraftornet, men idag är det ett torn med ett stort, platt tak. Det är därför vi kan stå här uppe och se ut över allt, som du säger.
Det är också en bra plats att stå på när man pratar om de mer dramatiska episoderna i Kronborgs historia, nämligen slaget om Kronborg och belägringen av Kronborg, då dramatiska saker hände där.
Så vad är det som händer? Tja, verkligheten är att svenskarna har gått in i landet och faktiskt har tagit större delen av Danmark och Köpenhamn är belägrat, men inte intaget.
Ja, det är sant. Annars skulle de ha haft i stort sett hela Danmark, men Köpenhamn var belägrat och Kronborg låg här uppe och var fortfarande danskt. Och nu när svenskarna hade insett att Köpenhamn uppenbarligen skulle göra motstånd, var de tvungna att hitta ett annat uppenbart mål att ta hand om under tiden. Och Kronborg var ett bra mål eftersom fästningen låg precis vid inloppet till Öresund, och svenskarna tänkte sig att om de kontrollerade Kronborg skulle de också kunna kontrollera Öresund och kanske till och med blockera det för fartyg som skulle komma till Danmarks hjälp. Danmark var allierat med Nederländerna. Så när Danmark angreps skulle holländarna komma till Danmarks försvar, och svenskarna kunde föreställa sig att en holländsk flotta skulle kunna komma, så de hade ett militärt intresse av att erövra Kronborg.
Men varför är de där överhuvudtaget? Det handlar faktiskt om en sidohistoria. Det handlar också om det största sveket i Danmarks historia, eller hur? Så vi har Corfitz Ulfeldt.
Men vilken typ av krig är det? Vi måste nästan få ett grepp om det.
Danskarna, svenskarna. De har utkämpat flera krig mot varandra, och det senaste kriget som Christian IV utkämpade med svenskarna gick inte särskilt bra, och nu vill den nye danske kungen Frederik III ha hämnd.
Så medan svenskarna var upptagna av kriget i Polen förklarade han, danskarna, krig mot Sverige och trodde att de skulle återfå en del av det de hade förlorat. Men det var ingen bra idé, för svenskarna ville hellre avbryta sitt fälttåg mot Polen och gå mot Danmark istället. Och så gjorde de, överraskade Danmark totalt genom att föra krig på vintern när de danska bältena var frusna, så de svenska soldaterna marscherade helt enkelt över både Lilla och Stora Bält. Och innan danskarna ens hade hunnit se sig om var de nästan utanför Köpenhamns murar och i panik tvingades Danmark skriva under ett fredsfördrag och avstå Skåne, Halland och Blekinge till Sverige.
Sedan var det fred till en början, och då var det danskarna som hade börjat. Men den varade inte länge. Då ångrade den svenske kungen att han hade gått med på att sluta fred. Så han satte trupper i land igen. Och det var de som ryckte fram mot Köpenhamn. Nu ville de erövra allt, så de kunde lika gärna avskaffa Danmark en gång för alla.
Vid det tillfället ville Köpenhamn inte ge upp, så danskarna började befästa staden bättre, och det var då svenskarna i stället ryckte upp mot Kronborg.
Okej, så det är faktiskt på baksidan av kriget som jag trodde att det var i mitten av.
Det finns i princip två svenska krig. Det finns ett som danskarna hade förklarat. Och holländarna kom inte till deras hjälp eftersom det var danskarna som hade förklarat krig, så de hade ingen skyldighet. Men eftersom det var danskarna som attackerades av svenskarna var holländarna skyldiga att hjälpa till, och det var därför svenskarna fruktade att en holländsk hjälpflotta skulle anlända.
Men det tar ett tag för dem att komma hit, holländarna, eller hur?
Ja, det gör det. De var tvungna att utrusta en flotta först, den måste seglas. De kommer inte att anlända direkt. Så för tillfället stod Danmark bara på egna ben och hoppades att räddningen skulle komma vid ett annat tillfälle.
Men de gjorde samma sak för Kronborg. De sa att om vi bara kan hålla ut tills holländarna kommer, så klarar vi oss.
Men det kommer inte att finnas några holländare, så slaget om Kronborg måste utkämpas ensam. Med andra ord danskarna. Vid den tiden bestod Kronborg av Fredrik II:s slott och de bastioner som Fredrik II hade byggt på 1580-talet. Nu är vi uppe i 1658-59, 1658. Så de är redan 100 år gamla, eller 80 år gamla eller något. Och redan från början insåg man också att de bastioner som Fredrik II hade byggt inte räckte till. De låg alldeles intill slottet. Man var tvungen att ha något framför för att hålla fienderna längre bort när de anföll.
Kristian IV hade byggt några låga vallar som löpte i riktning mot staden och som skulle hålla fienderna på avstånd, men de blev aldrig helt färdiga. Och när svenskarna närmade sig visste den danska militären att det inte var möjligt att försvara den ganska långa sträckan av vallar som hade byggts där. Det krävdes många soldater, och de hade inte många soldater. Det fanns inte mer än 300 man i slottet, så de var tvungna att ockupera vallarna framför. Risken var att när svenskarna anföll kunde de gömma sig bakom de vallar som danskarna skulle ha gömt sig bakom. Så de började försöka ta bort dem, men de hann inte innan svenskarna dök upp.
Nu pratar vi om tidigare. Sedan kom svenskarna över isen, som folk tror kom från Skåne över isen, och det gjorde de inte alls. De kom för att de var i Polen. Det är den andra historien, men den här gången kommer de tillbaka och de vill ha Köpenhamn och de tänker, okej, så de kommer till Kronborg, var kommer de ifrån?
De sattes i land från svenska örlogsfartyg på Själland.
Sedan avancerade de från Korsør och liknande platser och rörde sig sedan mot Köpenhamn och omringade Köpenhamn, så det fanns svenska belägringsstyrkor i en halvcirkel runt Köpenhamn.
Det fanns inga danska militära styrkor på resten av Själland. Det fanns bara de i Köpenhamn och sedan de på Kronborg.
Och på Kronborg var det 300 man.
Så vid någon tidpunkt... De har Köpenhamn under belägring, svenskarna bestämmer sig för att ta Köpenhamn långsamt.
Vi är på väg till Kronborg. Och med hur många män?
Det var ca 3000 svenskar, vilket innebär att det var tio gånger fler angripare än försvarare. Försvaret hade den fördelen att de var dolda, kunde gömma sig bakom några vallar och förberedda ställningar, men det var ändå inte många försvarare när det var så många angripare. Och svenskarna anlände typiskt nog mitt i natten den 17 september.
Naturligtvis måste jag få det rätt, det är den 17 augusti kl 17. Augusti, det var sommar, så jag var inte helt kolsvart. Men de anlände till Helsingör runt klockan ett på natten eller på morgonen, och sedan marscherade de omedelbart genom stadens gator och sedan så nära fästningen Kronborg som de kunde.
De kunde komma ganska nära eftersom Helsingör hade varit en blomstrande och växande stad. Därför hade staden också vuxit så att dess byggnader låg mycket nära slottet. Svenskarna visste detta mycket väl, de hade spioner som hade gjort kartor över fästningen och staden, så de skyndade sig till stadsgränsen, där de kunde ta skydd bakom husen. Danskarna på slottet visste att det här var ett problem, men de vågade inte börja spränga husen i staden innan de visste om svenskarna var på väg. Annars skulle de ha blivit ordentligt impopulära bland Helsingörs invånare. Men nu kunde de bli impopulära ändå, för när svenskarna hade visat sig började kanonerna på Kronborg skjuta mot stadshusen för att omöjliggöra för svenskarna att ta sin tillflykt till närmaste fästning, så kanonkulorna träffade stadshusen i Helsingör, de som låg närmast.
Men de var också lite av skitstövlar nere i Helsingör. För det fanns ingen lojalitet mot Danmark, utan det var bara att komma och äta vår mat och ligga i våra sängar.
Ja, jag är rädd för att tro att de som var där, allt de tänkte på var att rädda sin egen verksamhet, så de hade skickat en delegation ner till svenskarna och sagt: "Ni kanske ska skynda er att ta Kronborg. Om ni kommer snabbt har danskarna inte hunnit sätta fästningen i ordentligt skick, och då kan ni erövra den lättare. Detta berodde naturligtvis på att de tänkte: "Åh nej, om det blir strid om Kronborg kommer vi bara att få våra hus sönderskjutna, så låt oss bara få dit svenskarna i en hast. Då kanske de kan ta över slottet och vi slipper allt det där. Folket i Helsingör präglades inte av någon större känsla för nationalism eller något liknande. Men det var också en mycket internationell befolkning, varav en del kom från andra delar av Europa och som drog nytta av det goda handelslivet i staden, som inte hade någon större känsla av nationalism här.
De vill säkert hellre ta hand om sina pengar.
De var alltså inte så illojala mot Kronborgs försvar, och nu var det 300 man. Men därutöver fanns det också några befälhavare och officerare. Och det var lite komplicerat, hur det var organiserat här på Kronborg, för det fanns en civil tjänsteman som hette Christoffer Bille, som var länsman. Han var den som skulle ta hand om slottet i fredstid. Och sedan hade det funnits en överstelöjtnant, Carl Brunow, som hade varit kommendant på slottet.
Men när kriget bröt ut degraderades han till ställföreträdande befälhavare och en ny stridsvan befälhavare, Poul Benfeldt, utsågs,
Som kungen skickade upp hit.
Så det var kungen som utsåg honom och beordrade honom att hålla slottet till sista man. Sista man på plats! Det måste försvaras till varje pris. Så det blev hans uppgift. Men det innebar att när en ny befälhavare anlände var den gamle befälhavaren inte särskilt nöjd med situationen. Han tyckte att det var orättvist att han hade blivit degraderad och inte längre var befälhavare. Så han var missnöjd med Poul Benfeldt redan från början.
Och de män som var i slottet, många av dem i alla fall, var för sin gamle befälhavare, som de redan kände, och var därför något motsträviga mot den nye befälhavaren. Det var inte det bästa utgångsläget när man skulle försvara sig mot fienden när man var 300 man och det stod 3000 fiender utanför. Man var tvungen att vara helt överens om vad som skulle hända, och det var inte den danska ledningen på slottet,
Det låter nästan som något slags gammaldags barnprogram, som Brunow, Benfeldt och Bille. Och så de 300 männen här. Och låt oss säga att de står här uppe nu.
De kunde ha gjort det. Så vi ställer oss upp och tittar på vad vi tittar på...
Blick inåt landet, mot väster.
De skulle kunna se de tre B:na om de stod här under kupolen som tornet hade på den tiden och tittade ut över landskapet. Ja, då skulle de kunna se stadshusen i Helsingör på ganska nära håll, och några av dem redan sönderskjutna av Kronborgs egna kanoner.
Och då inser de att svenskarna var upptagna med att bygga dessa tillfälliga befästningar. De var gjorda av trä och korgar fyllda med jord och liknande för att skydda sina kanoner. För nu ville svenskarna sätta upp kanonbatterier så att de kunde skjuta mot slottet.
Nu var de tvungna att krossa slottet. Det var det allra första steget i ett belägringskrig på den tiden. Det var att båda sidor avfyrade kanoner mot varandra.
I början var det här kanontornet faktiskt en riktigt bra plats att ha vapen på eftersom det är så högt upp som man kunde skjuta ner bakom de tillfälliga befästningarna som svenskarna gjorde. Vi kan nästan visualisera det här när man kommer så högt upp. Så även om de var byggda, några korgar fyllda med jord, så kunde man ändå se när de stack upp sina huvuden ovanför, i alla fall om man såg det härifrån. Så i början kunde danskarna faktiskt skjuta mycket effektivt från kanontorn, liksom från de omgivande vallarna. Och sedan gjorde danskarna också det som var klassiskt i ett försvarskrig på den tiden: De gjorde räder. Med andra ord samlade de ihop arméer som plötsligt stormade in och ut genom fästningens portar.
Sedan gick de mot angriparna och drev bort dem från några av deras positioner.
Om man grävde hål i skyttegravar fyllde man igen dem med jord så långt det var möjligt, och om de hade lämnat kvar några vapen försökte man ta med dem tillbaka till borgen, annars sprängde man dem i luften. Kort sagt, man försökte förhindra eller åtminstone försvåra för angriparna att befästa sig.
Men det måste ha kostat några personer, och när du bara hade 300.
Det var det som gjorde det så riskabelt. Det var särskilt en gång som det nästan gick snett, för danskarna hade gjort en räd där de till en början drev ut svenskarna från nästan hela det område som hade kränkts under Kristian IV. Men så var det några svenska ryttare som hade gömt sig nere vid kusten och som plötsligt kom ridande och nästan avskar de danska styrkorna från att komma tillbaka till slottet. Men de lyckades inte, och den svenske kungen blev mycket arg över det. "Det var några odugliga soldater, hans egna soldater, som inte hade lyckats hindra danskarna från att retirera, för då hade de kunnat inta fästningen direkt. Om man hade tagit nästan hela besättningen till fånga hade man inte kunnat göra någonting. Men det lyckades de inte med, så i stället avrättades svenskarna som straff för att de var så usla soldater.
Det var den svenske kungen som gjorde processen kort med en ridmästare.
Han tänkte att om de inte kunde räkna ut det eller få tag på det, så kan jag ändå inte använda er till något.
Då föregår vi med gott exempel, avrättar några personer och förhoppningsvis är de mer motiverade nästa gång.
Det är dramatiskt nog att svenskarna kommer in och tror att vi ska göra slut på Danmark en gång för alla, men inne i slottet är det dramatik.
Du säger att vi hade Brunow, som var befälhavare, och vi hade Bille, som var sheriff. Och så har vi Benfeldt, vem är Benfeldt?
Benfeldt headhuntades av kungen som en person som hade rykte om sig att vara krigserfaren. Han var känd som en duktig officer och man ansåg att han nog var bättre på att försvara borgen än Brunow, som kanske inte hade samma erfarenhet. Det var av denna anledning som Brunow fråntogs befälet. Åtminstone som chef för det hela. Benfeldt var en sådan stor översittare, en hetsporre till man, inte någon stor diplomat. Tvärtom tror jag att det förmodligen inte gjorde saken bättre heller. Han hade nog väldigt kort stubin och stod inte ut med någonting från Brunow. Det var nog därför Brunow också tyckte att han var äcklig.
Och det gjorde ju inte hans samarbetsvilja bättre, och att vi någon gång under den här belägringen kom till den punkten att folk vände sig till Bille. Den tredje mannen på hjul, länsman, som säger att de skulle kunna mörda Benfeldt om de ville, de skulle bara kunna knivhugga honom så att vi blev av med honom, och då skulle det kanske gå mycket bättre på fästningen.
Sedan finns det några soldater. Några soldater frågar om de inte borde röja Benfeldt ur vägen, så att någon helt enkelt planerade ett myteri eller mord på slottets befälhavare,
Och Benfeldt har fått order om att inte under några omständigheter överge Kronborg.
Faktum är att han fick höra att om det ser ut som om det är förlorat, spräng det.
Det var hans order.
Om han kunde se att det var omöjligt att försvara sig skulle han spränga allt i luften, sedan fanns det några fartyg nedanför Kronborg och de kunde se om de kunde fly på dem. Men själva slottet måste förstöras. Det skulle svenskarna inte tycka om, och de kunde bara kapitulera om de hade skriftliga order från kungen. Det var svårt att få när man satt här uppe.
Jag var också på väg att säga, eftersom vi har ett belägrat Köpenhamn och ett belägrat Kronborg. Och man måste ha en skriftlig order för att kapitulera, så de kan inte kapitulera när som helst. Och då blir de mer och mer trötta och less på varandra.
Ja, så ledarna tröttnar på varandra och soldaterna blir inte bara trötta, utan de blir också beskjutna av svenskarna. Och så småningom sätter svenskarna upp kanoner som skjuter mot fästningen och gör det allt svårare att vara försvarare. Svenskarna är också medvetna om att det är viktigt att tysta de vapen som är farligast för dem. Så där vi står nu, uppe på kanontornet, var det första som sköts sönder av svenska kanoner, för som sagt, det fanns en del effektiva kanoner här uppe. Svenskarna ville bli av med dem. De finns här och så vidare ner genom flera våningar ovanför varandra.
Vi hade faktiskt en riktigt bra chans i början, förutom att det var så få män.
Ja, de hade många kanoner och under bastionerna fanns skottsäkra rum, så kallade kasematter, där soldaterna kunde söka skydd när de svenska skotten regnade över dem. I kasematterna fanns också en kanonställning varifrån man med lite god vilja kunde skjuta mot svenskarna, utöver de kanoner som stod uppe på vallarna.
Så det fanns gott om ammunition och krut. Det fanns gott om förnödenheter och mat, men å andra sidan fanns det inte många människor att försvara. Och ju längre det pågick, ju fler dagar som gick, desto fler människor blev skadade på ett eller annat sätt. Så småningom fylldes också kasernerna med sårade soldater som hamnade där, och det fanns bara en eller två barberare, som det kallades. Det var den tidens primitiva kirurger, och de kunde inte göra mycket åt dem som hade blivit skjutna.
Vad hette de?
En mustaschskärare, det var en barberare. En mustaschskärare är tyska, mustasch betyder skägg, så en mustaschskärare är någon som skär av skägg. Men när man inte rakade folk kunde man också göra andra saker. Man kunde till exempel göra åderlåtning, det vill säga tömma människor på lite blod. Det ansågs vara bra för hälsan. Och man kunde också laga ett brutet ben om man var mustaschskärare.
De här fältkirurgerna kunde vara mustaschklippare.
Det är långt ifrån de hipsterbebisar vi har idag.
Man kan säga att de var mer mångsidiga typer.
Och man måste nog vara en ganska robust person för att vara mustaschklippare. För det var inte det bästa att gå runt och försöka lappa ihop folk som hade fått en kanonkula genom benet eller fått benet bortskjutet och sådana saker.
Det var inte några sköterskor eller nåt?
Nej, det fanns ingen sådan sak.
Så det utvecklas på ett sådant sätt att svenskarna faktiskt vinner mer och mer mark. Så även om man har ett helt slott och försvarsverk, och även om man har alla dessa vallar... Alla befästningar du ser här, de var inte alla där, eller hur?
Nej, inget av det fanns där på den tiden. Vi kan inte se Fredrik den andres bastion, den är precis under tornet.
Sedan fanns det en gräsbevuxen förgård och resterna av de låga vallar som man hade börjat bygga.
och de var bara ett besvär. Och svenskarna gjorde som de alltid gjorde när de belägrade fästningar. De började gräva skyttegravar i ett sicksackmönster, för om man gjorde det rakt upp mot slottet kunde man bara skjuta ner genom det och träffa folk.
Så de sicksackade över förlandet och kom närmare och närmare, och vid ett tillfälle kom de så nära att de kom ända ner till vallgraven nedanför. Svenskarna var så nära att de kunde placera en sprängladdning nere vid muren som skulle hålla vattnet inne i vallgraven. Så om de kunde spränga muren i bitar skulle de få ut den ur vallgraven och fästningen skulle inte längre skyddas av vattnet, så det var en av de svenska planerna.
Det fungerade ändå inte.
Nej, vallgraven kommer att hålla. De utlöser en sprängladdning som också förstör en del av de svenska tunnlar som använts för att gräva den. Vattnet sjunker lite, men de lyckas inte få ut vattnet ur vallgraven. Däremot lyckades man skjuta sönder toppen på kanontornet här så att det inte längre kan användas. De arbetade också systematiskt med att skjuta mot de bastioner som de ville göra tysta, och de sköt också mot bastionen med de största kasematterna eftersom de hoppades kunna skjuta sönder dem så att soldaterna inte längre kunde gömma sig inne i kasematterna. Vid något tillfälle glider en del av muren ned, vilket försvaret naturligtvis fyller med sandsäckar så att det inte bara blir ett hål, men de lyckades ta bort en del av skyddet för soldaterna inne i kasematterna.
Så de lyckas fortfarande förstöra en del av Kronborg, vilket innebär att de förstör mycket.
Det gör de.
Och medan de gör det finns det inte ens någon enighet här inne. Faktum är att det nästan är myteri. Men nu säger du att två personer kommer in och säger att de bara kan döda Benfeldt. Bille, vad gör han åt det?
Skriver ett brev till kungen. Eller så gör han det inte. Han skriver ner det efteråt. Han skrev det inte då. Han berättar det först efter att kriget är över. Så vid den tidpunkt då han inte berättar något för kungen tyckte han nog inte att det var lämpligt att uppmärksamma alla problem. Men Bildle är inte en man som har särskilt mycket inflytande, för ingen av soldaterna har särskilt höga tankar om honom, eftersom han bara var en civilperson.
Så han har ingen militär position.
Han kunde inte kontrollera militären, vilket gör honom till det svagaste partiet i organisationen. Och Benfeldt har det kungliga bemyndigandet bakom sig. Brunow har en del av besättningen bakom sig, men samtidigt kan de inte vara intresserade av att inte göra någonting för att försvara slottet, för Brunows strategi måste vara att säga att Benfeldt är oduglig. Jag är mycket bättre. Så när han skriver och smugglar några brev till kungen och Benfeldt skriver han: Det här går åt helvete. Det här kommer inte att sluta väl. Om vi bara hade 1.000 man skulle jag nog klara det. Men med den här besättningen kommer det inte att gå.
Brunow skriver att det går ganska bra.
"Svenskarna har skjutit några hål här och där. Men vi reparerar dem, så han framställer det som att allt går strålande. Han kan ha vetat att Benfeldt hade en mycket mer negativ bedömning av hur det gick. Så han hoppades nog att om de tyckte att han var för negativ, Benfeldt, så skulle han kunna avlägsnas från kommissionen och Brunow skulle kunna återvända som den beslutsamma, optimistiska försvararen av fästningen. Men det var inte så det blev. Men de hade uppenbarligen ett budskap som de ville förmedla, och om man ser till hur det blev så hade Benfeldt nog rätt i sin bedömning. Han kunde se att det här inte skulle lyckas. Han var också lite av en översittare och lite av en gnällspik. Han trodde inte på holländarna över en tröskel, han tänkte, allt det där de säger om att holländarna kommer för att hjälpa till - det kan du glömma. De bryr sig bara om sina plånböcker. De bryr sig inte om att komma. Och när det gällde invånarna i Helsingör, så var de ett gäng illojala banditer, så han var inte nöjd med sin omgivning.
Tror du inte att han kanske hade fiskat lite för att ge upp så att han inte nödvändigtvis skulle dö mitt i allt.
Det har han gjort. Man kan också se att han under belägringens gång gör allt större ansträngningar för att få en chans att skriva till kungen en gång till och få en order om att ge upp fästningen. Det går så långt att i början av september, när svenskarna nästan är framme vid fästningen och planerar ett anfall, ger svenskarna honom tillåtelse att vid behov ta med sig ett brev till Köpenhamn. Han ger då svenskarna ett brev, som de naturligtvis genast rider till den svenske kungen och överlämnar. Det var kanske lite dumt, lite desperat, för efter alla dessa strider bestämmer sig Benfeldt för att fästningen måste kapitulera. Detta skedde den 5 september.
Det är efter att du har kämpat i tre veckor eller så.
Och det finns inte så många män kvar, eller hur?
Ja, det finns många trasiga delar som ligger och skräpar.
Den danske kungen lyckades dock skicka en räddningsstyrka på 250 man upp hit med båt längs kusten till slottet. Det innebär att man under en kort period kan göra ett nytt anfall och förstöra en del av de svenska skyttegravarna eftersom man har fått nya män. Men man kan inte stoppa svenskarna. De kommer bara närmare och närmare, och när kapitulationen till slut kom hade svenskarna planerat att storma bastionen vid huvudingången nästa dag och hade nog goda chanser att göra det eftersom de var många fler. Ja, det fanns många faktorer som talade för att detta inte skulle gå av stapeln.
Lever alla tre i slutet - Bille, Brunow och Benfeldt?
Ja, de är alla vid liv.
Och så blir det slagsmål, så det är Benfeldt som bestämmer att de ska ge upp, trots att han blivit tillsagd att inte göra det.
Och det är också han som förhandlar om överlämnandeavtalet och villkoren för överlämnandet. Det finns också en del saker som ser lite suspekta ut. En av sakerna i kapitulationsavtalet är att Benfeldts hustru ska få tillbaka de gods på Fyn som svenskarna har lagt beslag på. Men jag har ingen plats i förhandlingarna om överlämnandet av Kronborg, och svenskarna hade vänligt sagt till Benfeldt på ett tidigt stadium: "Ja, vi tar väl hand om din fru och dina barn och den mark du har på Fyn. Vi tar väl hand om den. Vi har allt under kontroll. Så de hade ett slags strypgrepp på befälhavaren. Han kan inte helt frigöra sig från misstanken att han också såg till sina egna ekonomiska intressen i samband med kapitulationen.
Men vi är inte i Sverige nu, så någon gång kommer det inte att vara Sverige längre. Kommer han aldrig att straffas för den kapitulationen?
Den danske kungen blev först rasande och dömde genast Benfeldt till döden som en usel man som hade överlämnat slottet. Jag minns inte, men jag tror att det blev fler straff för de andra som hade varit befälhavare.
Men så börjar kriget, och det går inte så bra för svenskarna i slutändan, eftersom en holländsk hjälpare anländer. Så Köpenhamn får hjälp! Jag kan återkomma till det. Men i relation till det är vi också lite lugnade. Så Benfeldt är nöjd med att gå i exil och sedan i slutändan får han faktiskt återvända till Danmark. Och han ligger nu begravd i Kolding kyrka. Med en vacker porträttmålning av Benfeldt. Det nämns inget om att han skulle ha lidit nederlag vid Kronborg.
Att han var en fegis och en självisk buse.
Det kan du skriva. Jag tror inte att han var en fegis, men han var nog självisk. Och han var lite av en alkoholist. Det kan vi inte riktigt komma ifrån. I alla fall skriver en svensk som var och pratade med honom att han var full, som han brukade vara.
De har varit inne på några förhandlingar, och sedan har de liksom sett honom flera gånger och sagt "han var full, som han brukar vara",
För att de har hört andra människor tidigare som sa att han var mestadels berusad
Så om vi skulle försvara Danmark, skulle vi ha en av de där stora fulla jävlarna.
Han är en stor, full och mycket effektiv jävel. På den tiden kunde man vara en bra militär och samtidigt vara full hela tiden.
Jag är ingen expert på militära frågor. Men jag har hört militärer säga att man behöver några oortodoxa typer. I själva verket borde det inte vara för mycket av en läroboksmetod och sådant.
Men om man har någon med en personlighet som är konstig och udda och gör något som man inte förväntar sig, som kan ta lite risker och fatta lite beslut och skära igenom, då kan det vara väldigt bra att ha. Men han kanske inte valde det som den danske kungen hade valt när han överlämnade slottet, och framför allt sprängde han det inte i luften. Så det kan vi vara glada för. För om han hade följt sina order hade vi inte stått här på ett kanontorn på Kronborg och tittat ut över landskapet, utan det hade bara varit en hög med bråte.
Han behöll ändå lugnet, även på det sättet.
Det är rimligt att säga att han gjorde det.
Holländarna kom. Köpenhamn är fortfarande under belägring, men inte alls intaget. Kronborg och Benfeldt kapitulerar och får sina fruar och gods och så vidare igen. Vad händer härnäst? När kommer holländarna?
Sen anländer en holländsk flotta. Och nu är svenskarna här på slottet. Även den svenske kungen Carl Gustav. Han tänker: nu ska vi stoppa den holländska flottan med Kronborgs kanoner. Han ställde sig här nere på bastionerna och avfyrade den första kanonen mot de holländska fartygen. Men då fick han en lång näsa, för ingen av kanonkulorna kunde träffa de holländska fartygen. De seglade ner mitt i Öresund. Kanonerna kan helt enkelt inte skjuta tillräckligt långt från slottet, så holländarna seglade rakt förbi slottet, och de skulle inte ens in i slottet. De ville inte slösa krut på slottet. De visste att det förmodligen inte skulle fungera. Dessutom fanns det en stor svensk flotta precis bakom utloppet i Öresund, så holländarna seglade rakt ner mot svenskarna, och sedan blev det ett stort sjöslag i Öresund. Men holländarna kämpade sig igenom den svenska flottan och seglade vidare till Köpenhamn och blev en del av försvaret av Köpenhamn.
Det var holländska sjömän som hjälpte till att försvara Köpenhamn när svenskarna till slut bestämde sig för att storma Köpenhamn natten mellan den 10 och 11 februari 1659. Februari 1659. Svenskarna inledde ett anfall mot Köpenhamn, men slogs tillbaka med stora förluster, inte minst tack vare den holländska hjälpen, som innebar att det fanns fler män att försvara Köpenhamns vallar med. Kronborg kommer att förbli svenskt under lång tid framöver, men efter det misslyckade anfallet mot Köpenhamn har den svenska krigarandan falnat. Danmark fick också hjälp av andra länder än holländarna, som ryckte fram med sina trupper och kämpade mot svenskarna.
Men hur mycket mer hade de av Danmark, hade de bara Kronborg?
De hade hela paketet, du vet. Köpenhamn var ju trots allt den sista delen av Danmark som fanns kvar, så det kunde lätt ha gått väldigt fel ur dansk synvinkel. Men det var inte så det blev,
Så vid någon tidpunkt ger svenskarna ändå upp, och trots att de sitter på en hel del, drar de sig tillbaka. Och då har vi vårt Kronborg igen. Men när det händer har de helt strippat det. Ja, nästan allt det hade.
Ja, naturligtvis gjorde de det, för den svenske befälhavaren Wrangel var inte bara en skicklig befälhavare, han var också en ivrig konstsamlare.
Så när han hade erövrat något som Kronborg tänkte han genast: Finns det inte några fina målningar som jag kan ta med mig hem till någon av mina herrgårdar.
Och det fanns massor av vackra målningar överallt på Kronborgs väggar. Som tur var fanns det några andra svenskar som också hade intressen i konstvärlden som också ville ha dem. Och då gjorde man en liten uppgörelse och delade upp bytet mellan sig.
Och de behöll dessa målningar, särskilt de som Christian IV hade beställt för slottets stora sal på 1640-talet, som de var särskilt förtjusta i. De delade dem mellan sig, och idag kan man se några av dessa målningar på till exempel Wrangels herrgård Skokloster utanför Stockholm.
Och är det något slags museum nu?
Ja, man kan säga att det är ett museum där man kan bli visad runt och se några av de enorma konstsamlingar som han hade stulit från hela världen. Det hänger en hel del saker från danska herrgårdar och slott där uppe.
Men något räddades? De flådde den, de slet sönder den.
Men det var något med ett litet fartyg som svenskarna smugglade ut, för det var inte som att det var en del av avtalet eller så.
När Wrangel behövde transportera sina konstverk var det bästa sättet att segla dem. Då behövde man inte rulla ihop tavlorna, utan kunde sätta in dem i ramar och allting och lägga dem i fartygets lastrum. Och det var därför han hade ett skepp att skicka ner till svenska Forpommern, fick han veta.
Han hade också några herrgårdar i nuvarande norra Tyskland och behövde någon som kunde segla fartyget. Och han hade en besättning som delvis var svensk, men också ett antal danskar som hade gått i svensk tjänst när Kronborg hade fallit. Det var mycket vanligt på den tiden.
När man kapitulerade gick alla soldaterna bara över till fienden och fortsatte strida med dem. De var tvungna att försörja sig, de var proffs. Hur som helst, det fanns en dansk soldat på det här fartyget som skulle ta ner Wrangels krigsbyte. Han hette Jacob Dannefærd, och han hade bestämt sig för att försöka göra en kupp. Så när skeppet hade seglat från Kronborg och ner genom Öresund stängde han och några andra danska besättningsmedlemmar in den svenska besättningen i lastrummet så att de inte skulle kunna ingripa. Sedan höll han upp en pistol mot den svenske kaptenen. Sedan ändrade de kurs och flydde när de närmade sig Köpenhamn med Wrangels krigsbyte. Det fanns ett svenskt örlogsfartyg med dem, men det insåg för sent att de andra hade rymt. Så trots att de sköt mot dem kunde de inte stoppa det svenska fartyget. Så det sprang rakt in i Köpenhamns hamn och möttes naturligtvis av en viss förvirring.
Vad gjorde ett svenskt örlogsfartyg där? Men så kom förklaringen och Jakob Dannefærd fick naturligtvis en kunglig belöning.
Det som fanns i lasten återgick till dansk egendom, och det fanns åtminstone ett par av de historiska målningarna här från Kronborg som Wrangel ville behålla, som till slut stannade i Danmark. Och en av dem hänger fortfarande på väggen, den är nu tillbaka på väggen här på Kronborg. Den föreställer Margrethe som underkuvade svenskarna.
Det kunde inte finnas något bättre motiv för den medeltida hertigen eller kungen, Albrecht av Mecklenburg och den svenske kungen, som måste knäböja förödmjukade inför den stolt stående danska drottningen Margrethe som enade hela Norden. Det var ett riktigt bra motiv för att säkra Danmark. Det andra som räddades var slaget där Dannebrog föll från himlen i Tallin 1219, vilket också var mycket bra. Tyvärr kan vi inte se den målningen i dag, eftersom den fanns på Christiansborgs slott. Och Christiansborgs slott brann ner i slutet av 1700-talet med den målningen.
Här på Kronborg kan man se att målningen av Margrethe.
För det kan du, ja.
Detta var bara en liten del av Kronborgs historia. En liten titt in i historien om Danmarks största renässansslott. Slottet har gått igenom en hel del vilda saker under de år det har stått där Danmark nästan kysser Sverige på foten. Det finns inte längre någon anledning att tro att Kronborgs kanoner kan skjuta ut fartyg i Öresund eller användas för att hålla fester för Europas kungligheter och adel, där de avfyras varje gång någon säger skål.
I gengäld har vi nu ett slott fullt av berättelser vars ekon vi fortfarande kan höra.